En kamrat berättade just något mycket tragiskt, något som faktiskt inträffade häromdagen. 2011. Han jobbar på ett ställe i Australien där ägaren inte vet något om kaffe, och där ingen annan anställd än han bryr sig om kaffe. Men innan jag låter er ta del av denna lilla vardagsrysare, ska jag ge er en bakgrundsbild.
År 2004 sommarjobbade jag på ett kafé på en turistort i södra Sverige. Vi hade en, som ägaren sa, jättedyr maskin som gjorde kaffe, och en jätteavancerad meny (med vad jag förstår i efterhand var fantasidrycker med Italienskt klingande namn). Vi hade skyltar och förkläden med ett av Sveriges då mer väl ansedda rosteriers logotype, och deras bönor i kvarnens överdel. Men, och nu kommer rysaren, i själva doseringskammaren hällde han färdigmald Musetti som då kostade runt 12 kronor på lågprisbutikerna. Det var billigt redan med den tidens mått mätt.
Vi hoppar fram i tiden till ett kafé i Australien, idag ett föregångsland inom Special Kaffe. Men inte överallt tydligen. Min kamrat berättade tårögt för mig att hans chef igår ställt sig och borstat upp malt kaffe som spillts ut runtom kvarnen och hällde tillbaka i doseringskammaren. Sedan fick hans chef syn på mer kaffe som låg spillt på golvet framför kylen, och gjorde samma sak igen! Min kamrat har inte råd att säga upp sig på grund av de generösa timmar som står till buds (Australien har inte riktigt samma arbetsvillkor som i Sverige, din uppsägningstid är två timmar), men för att jobba kvar så "måste han göra så, och kan han inte ens göra en sådan enkel sak har kaféet ingen användning för honom," som chefen uttryckte det.
Om ägaren till ett kafé är villig att servera kaffe som legat på golvet, börjar du då inte undra vad som finns i hans mackor?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar