Fick ett väldigt träffande mail från Per Svenner här om dagen. Han har skrivit en liten dikt om hur livet ibland ter sig. Någon som känner igen sig?
Den går så här:
Man tror att man gillar kaffe. Man går på fräcka fik och kaffebarer små som en toalett. Man köper bönor och snackar malning. Man läser på och pratar crema. Man sitter på trottoarkanter med en liten espresso i handen, man känner sig som en del av något större. Man tror att man gillar kaffe.
Sen får man barn.
Då förändras allt. Kaffe blir inte bara en krydda i livet, utan en viktig del av tillvaron. En aorta. En lunga. Man ser sitt barn växa upp genom kaffet. Tack vare kaffet.
Brygg, presso, espresso, bensinmackskaffe, kontorsautomatkaffe, nesskaffe, snabbkaffe. Man skiter i vilket, allt går ned, allt behövs, allt är viktigt.
Kaffet blir ens kompis, ens nära vän, ens livskamrat.
Och man älskar det. Kaffet. Smaken, doften, känslan.
Koppen i handen.
Tack kaffe.
Kaffe är grejen.
/Per Svenner
1 kommentar:
Bode i Italien o var pappaledig o planerade mina promenader med barnvagn efter var jag kunde finna en bra espresso, så jag fattar
Skicka en kommentar