Jag råkade ha senaste batchen av Da Matteos Kenya Gatamboya hemma, ungefär samtidigt som jag införskaffade för mig två helt nya bryggmetoder (nya på det sättet att jag inte kört in mig på dem ännu); keramisk V60 och en så kallad woodneck (som är ungefär detsamma som en Chemex, men med tygfilter och bryggstorlek för en kopp). Det fantastiska med att möta kaffe genom nya bryggmetoder är att man lär sig något nytt på vägen.
en lite zen-inspirerad bryggmetod
Efter konsulterande med lite kaffevänner som använder båda dessa metoder i sina kaféer så fick jag fram en utgångspunkt att testa samma kaffe med båda metoder. Förenklat kan man säga att Woodneck och V60 bryggs på ungefär samma sätt, men skillnaden blir resultatet i koppen. Min ratio för kaffet var 15.5g kaffe genom 226g vatten, båda med samma malningsgrad och bryggt på samma sätt.
obs; fotot taget vid annat försök
Jag börjar med att förväta kaffet med ca 50g vatten, och ca 45 sekunder senare så häller jag på rakt ner så att det blir ca 150g vatten (alltså, lägger till 100g vatten). Och till slut hällde jag på resten. Sedan gjorde jag samma procedur med Woodneck.
Resultatet i kopparna skiljer sig åt. Denna gång inte markant, men dock tillräckligt för att säga att bryggmetoden påverkar lika mycket som själva kaffet. Christians smakprofilnoter är Svart Vinbär, Grapefrukt och Rabarber. Jag vill påstå att i min bryggning så lutade kaffet mer åt Grapefrukt/Rabarberhållet när jag använde V60, alltså en högre syrlighet som la sig som en nästan vibrerande känsla på tungan. Men jag vill också höja en varningens ord att risken för överextrahering i smaken kändes betydligt högre vid denna metod.
med den belysningen får man gillestugskänsla
I Woodneck fick jag fram Svart Vinbär och mer kropp, Grapesyrligheten var närvarande men mer balanserad, Rabarbertonerna balanserade mer mellan syrlighet och sötma. Min högst privata teori är att oljorna följer med mer intakt ner genom tygfiltret (något jag hävdar är skillnaden mellan till exempel siphon och andra bryggmetoder).
Vad lärde jag mig idag då, när jag gjorde mitt morgonkaffe i två omgångar? Först och främst lärde jag mig att ett kaffe kan bete sig så olika bara genom att bryggas med olika metoder (i detta fall genom papper eller tyg), och jag lärde mig också att eftersom V60 lutade mot överextraherat medan Woodneck hade närmast löjlig balans, så måste felsökningen ske i min bryggteknik, inte i kaffet som råvara.
Detta är naturligtvis inte ett anspråk på en hel sanning, allra minst någon slags vetenskaplighet. Däremot så kommer vi få anledning att återkomma till olika bryggmetoder och deras fördelar respektive fällor längre fram i höst. Huvudsaken är att experimentlustan väcks, och att en kommunikation startar! Så kommentera gärna, egna erfarenheter och synpunkter!
Fotnot: i den kommande världsmästerskapen i Aeropressbryggning som kommer ske i Milano i oktober, är kravet att det utvalda tävlingskaffet ska komma från Kenya, så vi kommer säkert få anledning att utvärdera även Aeropressen inom snar framtid! Och tack till Filip Rehnström för inspirationen!
