Sumatra Field Trip - i bilder

Kvinna som plockar kaffe på en liten gård i Sidikalang

Pulp maskin

Vallgatan, Magasinsgatan och Passagen på Wahana Estate

Lake Toba

Kaffe på torkning i Parapat vid Lake Toba

Sumatra Field Trip - i text

Jag är precis hemkommer från Sumatra. Har för andra året i rad fått den fantstiska möjligheten att åka med på Nordic Barista Cups årliga ursprungsresa - som detta året gick till Sumatra och mer specifikt området kring Lake Toba på norra Sumatra.

Värd för vår resa var delvis Mercanta och delvis Sarimakmur - kaffexportör som varje år exporterar 14 000 ton kaffe. De har även sen några år tillbaka en gård där de odlar själva - Wahana Estate. Och sen några månader löser de även den andra delen av kedjan själva genom ett nystartat kafé. Här kan man verkligen snacka from seed to cup.

Vår resa startade i Medan - en stad som kan ha allt från 2 milj till 12 milj invånare - olika svar från olika personer. Kanske litar jag mest på Wikipedia som säger 2 miljoner. Medan är trångt och smutsigt utan mycket tillstymmelse till mysighet. Vi spenderade ett par dagar i staden innan vi åker sydväst - mot Lake Toba.

Vårt första stopp var Parapat - en liten stad på östra sidan om sjön. Efter en liten rundvandring hittade vi mycket kaffe torkandes på sidan av vägen och nere vid hamnen - och fina vyer av Lake Tobas ö Samosir. Först här började Indonesiens kultur och människor verkligen uppenbara sig för mig - stökiga marknader, mycket tutande och glada människor i vackra huvudbonader.

Nästa dag började kaffeäventyret på riktigt då vi besökte en liten processtation i Lintong, ägd av Sarimakmur. De köper kaffe från småbönder i området. På processtationen finns bara en dry mill vilket innebär att de köper (halvtorra) bönor i parchment, ej som cherries. De torkar bönorna på en cementpatio utan tak, drar bara över en presenning när det börjar regna. Inget hjälper bönorna mot fukten som kommer underifrån. Bönorna som låg på tork när vi var där hade ännu inte selekterats, det görs i Medan. Vi får hoppas att det görs väl, för det var ingen vacker syn ut kvalitetssynpunkt.

Vi for vidare mot Wahana Estate i regionen Sidikalang där vi spenderade tre nätter. Under dessa dagar besökte vi olika delar av gården samt besökte småbönder i området. Wahana Estate började plantera sina kaffeplantor runt 2007-2008 vilket innebär att de ännu inte börjat ge ordentlig skörd. De har 12 olika arter på deras 250 hektar. De har även en stor processtation där de har en wet mill, vilket innebär att de kan köpa cherries från bönderna i området och på så sätt säkra kvaliteten ett steg. Wahana ligger långt fram med Indonesiska mått mätt vad gäller experienterande av arter och processer och det kan komma mycket spännande kaffen härifrån om några år.

Det vanligaste på Sumatra är att varje bonde har en egen manuell pulpmaskin där han själv tar bort fruktköttet från bönan. Detta sker vanligtvis samma dag som plockning. Han torkar sedan bönan i parchment en aning innan en collector kommer och köper hans kaffe. Collectorn är bara en mellanhand och säljer sedan vidare halvtorra parchments till Wahana Estate som sköter resten av processen. Vissa collectors har nu börjat köpa cherries av bönderna, det bidrar till högre kvalitet men framförallt ur deras synvinkel så är det för att bönderna själva slipper pulpmaskinen.

Problemet i det hela är att det finns gamla traditioner av hur man torkar och säljer vidare kaffet - utan att man egentligen har koll på vad deras process gör för kvaliteten. Att man "halvtorkar" parchments innan man säljer det vidare till processtationen stannar upp processen och det är helt klart att detta påverkar kvaliteten.

Det finns relativt många collectors vilket innebär att bonden har övertaget vid prisförhandling. Detta gör också att det finns väldigt lite incitament för bonden att bara plocka mogna bär och generellt att sträva efter att höja kvaliteten på sin produkt.

Efter fem dagar kring Lake Toba bagav vi oss tillbaka till Medan där vi besökte Sarimakmurs andra processtation där all selektering sker. De har 10 000 anställda varav 1 000 personer på denna fabriken. Selekteringen sker i fem steg där manuell handselektering är det sista steget. Fabriken var ren, organiserad och det fanns en härlig fnissighet och glädje mellan de anställda.

Sista steget på vår resa var ett Barista Jam på Opal Coffee, Sarimakmurs kafé i Medan. Runt femtio baristor och andra som ville lära sig mer om hantverket dök upp och vi i Svenska Baristalandslaget körde lite workshops och en Latte Art Throwdown. Lite sämre organisation, lite mer glada rop än när det sker här på hemmaplan. Väldigt lyckat event!

Sumatra är fullt av färg och liv, som så många av de länder som odlar kaffe, och jag ser fram emot att återvända en dag.

Välkomna på:

BARISTA CUP WORKSHOP | GBG

KOM OCH INSPIRERAS INFÖR BARISTA CUP

ONSDAG 1 FEBRUARI KL 19.00

Välkommen till denna unika kväll för alla er som vill inspireras, mingla, snacka kaffe eller bara komma och hänga.

Vi kommer bjuda in olika personer som har kunskaper i allt som innefattar en Barista Cup tävling. Man kommer alltså få den unika möjligheten att fråga om allt från tips till sin signaturdrink, hur man får till ett snyggt hjärta i sin cappuccino eller kanske hjälp med sin presentation. Oavsett om du ska/vill/funderar på att tävla eller inte vill tävla alls, är du välkommen på BARISTA CUP WORKSHOP | GBG!

Vi kommer hålla till i bageriet på da Matteo, Magasinsgatan 17A, och vi startar kl 19.00. Det kommer även finnas nödvändigheter som öl, kaffe och annat göttigt!

Välkomna till en grym kväll önskar vi tre kaffeälskare er!

Camilla, Lina och Reggie

Har ni några frågor eller funderingar kring kvällen, kontakta gärna någon av oss:

Camilla Pettersson - camilla@coffeeandmemories.com

Reggie Elliott - firstdegreecoffee@yahoo.com

Lina Sandersson - lina@damatteo.se

Domarcertifiering inför Barista Cup 2012

Tisdag och onsdag samlades Sveriges kaffegrädda (för kaffe utan grädde, är som kärlek utan kyssar, unt so weiter...) för att certifieras som domare till årets Barista Cup. Det börjar som bekant dra ihop sig till tävling, och det är flera deltävlingar landet runt som ska kvalificera tävlanden för en nationell tävling där de modigaste baristorna i Sverige kommer slåss om titeln och representera Sverige i World Barista Championships i Wien.

Huvuddomare och kursledare Sonja Björk Grant 

med tekniska domare Ida Hedqvist och Eskil Ingvarsson

bedömer barista Joanna Alm 

Certifieringen ägde rum på Espresso Specialisten i Hammarby, där Sonja Björk Grant från WCE Board of Directors höll i en introducerande workshop på tisdagen, samt ett skriftligt och praktiskt test på onsdagen. Till hjälp hade fem frivilliga baristor från Stockholm ställt upp som försökskaniner för flera tävlingsomgångar var, med lätt improviserade signaturdrinkar de fått ganska kort tid på sig att förbereda. 

Som erfaren av tävling själv, är det både berikande och betryggande att uppleva hur stor vikt formatet lägger på domarna att framhäva och uppmuntra baristan! Att bekanta sig med protokollet utan och innan är inte bara en fördel, utan nödvändigt för att snabbt kunna rättvist bedöma en hårt arbetande baristas förberedelser och mödor. 

Det skriftliga provet bestod av 62 frågor, med frågor på både regelboken och allmän kaffekunskap. Sonja Björk Grant samlade också in våra bedömningar av baristorna som underlag för bedömningen av vår lämplighet att döma. Men det kanske intressantaste testet, särskilt för de baristor som tävlat inför oss, var att vi alla skulle visa att vi var förmögna att framställa 4 espresso för bedömning. Tekniska domare för det testet var inga mindre än de baristor som just bedömts av oss! 

Av knorrande kollegor i andra länder från förra året vet jag att det klagats på att man som barista bedömts av domare som inte ens kan göra espresso. Så, upp till bevis... 

Jag är väldigt glad och stolt över att både kunna göra espresso och klara av certifieringen inför 2012. Av [göteborgsvits] döma [/göteborgsvits] av de baristor som ställde upp som frivilliga under dessa två dagar, kommer tävlingen bli både intressant och av hög kvalitet. Läs mer på SCAE's hemsida om deltävlingarna. 

Och Du: det är fortfarande av stor väsentlighet att anmäla sig inför deltävlingarna! 

Stort tack till inblandade; organisatörer, frivilliga och kollegor, för två otroligt intensiva och givande dagar! 

i begynnelsen var ordet

Redan på Nordic Roaster Forum flaggade Robert Thoresen från Kaffa i Norge för att något vi bör sträva efter är ett gemensamt språk i kaffevärlden. Det kan tyckas självklart, men vi är långt ifrån där. Lustigt nog blev dagens bloggskörd en påminnelse om vikten av detta...

Först postade Tumi Ferrer, Isländsk barista champion, denna bloggpost om beskrivningarnas bedräglighet. Inte långt därefter postade James Hoffmann, barista champion 2007, denna bloggpost om beskrivningar.

Ibland ter sig beskrivningar nästan komiska, och det är inte utan att jag undrar vilken funktion de har. Ett intressant försök att ge sig på en definition gjordes för några år sedan, vilket renderade i en numera legendarisk tråd på Riktigt Kaffe, men symtomatiskt för den diskussionen var bristen på de andra upplevelserna i koppen; munkänslan, kroppen, eftersmaken, balansen?

För en tid sedan var jag hos en kund som bytte från klassiskt Italienskt kaffe till Magasinsgatan. I lokalen fanns några klassiska "Italien-drickare", helt främmande för Special Kaffe, så jag bestämde mig för att bjuda dem på varsin espresso för att se hur de reagerade. Vad de gav mig var en mycket ingående beskrivning av just det jag saknat i diskussionerna; munkänsla, kropp, eftersmak. Trevande frågade jag naturligtvis efter smakbeskrivningar? Fruktigt kanske? De tittade på mig som om jag vore dum i huvudet.

Per Nordby frågade i sin senaste bloggpost vad vi kommer fokusera på 2012? Kanske pekar tecknen redan på att det blir ett språkets år? Vi får hoppas!

...och när man talar om trollen...

..så skriver DN en artikel om dem... Kafe Esaias i Stockholm har gjort det igen... grattis!

Sthlm Represent

Kafé Esaias öppnade med ett brak sommaren 2011 och har redan gjort sig ett namn värt att namedroppa både i sociala sammanhang (mer än en gång har vi fått klämma oss förbi kameror där Esaias varit skådeplats för rockvideos etc) och i skrift.

I höstas kom en försmak av namedroppandet, och när den kände matbloggaren Adam Goldberg satte ihop sin lista över bästa espresso 2011, tog Kafé Esaias en hedrande femteplats! Snyggt jobbat Joel och Charl! Första plats tog en av våra New York favoriter Sweet Leaf i Long Island City.

Joel Wredlert, Kafé Esaias

Om vi sedan promenerar från Drottninggatan bort till Götgatsbacken, så behöver man slinka in på Espressino för en värmande espresso. Det gjorde en reporter från Australien och blev mycket glad! Snyggt jobbat Alex och Craig, väl förtjänat!

Vi ser minst sagt fram emot 2012! 

Året kickar igång direkt!

David Walshs utmärkt kritiska bloggpost drog igång en twitterstorm på Nyårsdagens morgon, angående att ge och ta emot kritik i kaffevärlden. Twitter som socialt medie är fortfarande mycket ungt, och vi vet fortfarande inte om det är ett navelskådande community som sitter och "high-5:ar" varandra, eller om det faktiskt har ett genomslag bortom den innersta kretsen av namnkunniga kaffeprofiler.
´
I upptakten till julen var ett briljant inlägg i debatten angående julölen postad i Göteborgsposten. Med tanke på Systembolagets monopolställning, och kvalitetskrav vad gäller import av viner till exempel, så är det anmärkningsvärt att inga krav ställs på kvalitet vad gäller de kommersiella bryggerierna. De prenumererar på en gjuten plats i julölshyllan år efter år, utan att behöva oroa sig för att kvaliteten ska behöva avgöra om de får plats eller inte. Och få kunder reagerar nog. De köper julöl för den har sin plats på julbordet. Ordet jul på etiketten tycks räcka för att den ska smaka gott nog till skinkan och sillen.

Lite grann samma sak är det med kaffe-Sverige idag. Den som på Karlsson På Taket-vis skriker ut att den har "världens bästa produkt" möter inget mothugg. Men man har heller inget för att ödmjukt arbeta i det tysta. Kort sagt, balans saknas och diskrepansen mellan alla dessa "underbara kaffen" på twitter och vad man själv kanske upplever på plats kan vara chockerande i vissa fall. Håller vi på att förvandla vår mission om upplevandet av kaffets enskilda egenskaper till en slags träning i märkesdrickande? Vem ska först kasta stenen i det egna glasslottet och erkänna att man haft en dålig dag på jobbet och att dagens rostning kanske inte var den optimala?  När ska vi släppa sargen och sluta låtsas vara experter på ett ämne och en produkt som är så oerhört ung och oerfaren i Sverige ännu, och börja dela med oss till varandra av våra brister och fel, istället för att blåsa upp oss som vingklippta påfåglar?

Jag tror vi alla vill göra vår produkt rättvisa, leverera det bästa vi kan till våra kunder. Men att vilja göra det, och att faktiskt göra det, är två olika saker. Utan självinsikt eller självkritik kommer vi aldrig nå bortom vår egen horisont heller. Att sätta ordet Jul framför ölen gör inte att det per definition är gott till jul (eller ens gott överhuvudtaget). Men, att ge och ta kritik är inte heller det enklaste. James Hoffmann föreslår klokt nog att den kritiken inte ska falla på industrin själva, utan på utomstående insatta personer. Idag finns stor expertis bland öl-, vin- och matskribenter, men om just öl, vin och mat. Men kaffe är vi fortfarande med och definierar själva. Bloggosfären är full av åsikter, men kritik? Paul Stack sammanfattar skillnaden väl; "Critique vs opinion One is informed, rational and fact based. The other has no rules".

Naturligtvis är det för mycket begärt att få fram en oberoende och insatt röst för en industri som fortfarande inte klart definierat sig själv, i Sverige. Men vi kan väl göra ett ärligt försök att förhålla oss objektiva, öppna och stödjande för en gemensam progressiv kaffekultur. Kanske växer då den rösten fram av sig självt?

God fortsättning!