Om hur det känns att rosta kaffe som ska bedömas av 100 personer med tränade smaklökar

I söndags kom jag hem från Oslo. Jag har varit där sen tisdag kväll, en långhelg med andra ord. I Oslo skedde följande:

1. Ett baristalag från varje land i norden tävlade i Nordic Barista Cup. Sverige vann. Läs mer om svenska baristalandslagets upplevelser. Det är läsvärt, dom vann nämligen.

2. Föreläsare från Colombia, USA, Italien och Norge pratade om allt från botanik och arter, socialantropologi, processmetoder, silverhinnans påverkan på smaken och vilka molekyler som förändras när kaffet rostas och hur det påverkar smaken. Och varje föreläsning följdes upp med en koppning. Fullspäckat, hög ribba och otroligt lärorikt. Och lite frustrerande.

3. Nordic Roaster avgjordes. Tim Wendelbean vann och vi, det vill säga jag, Christian och da Matteo, kom tvåa. Om det tänkte jag skriva lite här.

Tävlingen bedömdes såhär: Varje rosteri som deltog fick ta med ett valfritt kaffe, singel eller blandning, och lämna till tävlingsledningen. Tillsammans med kaffet lämnades brygginstruktioner in, det vill säga hur många gram/liter som skulle användas och vilken malningsgrad kaffet skulle malas på. Sen fick alla närvarande varsin kopp av varje kaffe. Så runt 100 personer bedömde utifrån sin smakpreferens vilket kaffe som föll bäst på tungan.

När jag vet att 100 personer med tränade smaklökar ska smaka på mitt kaffe blir jag lite nervös. För jag vill gärna att kaffet ska smaka bra. Det vill jag ju annars också. Men det är skillnad när kaffet ska bedömas och jämföras mot kaffe från andra, duktiga rostare. Men jag blev lättad när jag själv smakade, för kaffet smakade som det skulle. Det var gott, sött, välbalanserat med friska toner av tropisk frukt och citrus. Folk gissade på Panama, Uganda och massa andra länder, och några plockade vad det var. Ett torkat kaffe från Sidamo Etiopien. Nekisse kallas det. Kaffet står snart på hyllan.