i barkbåtarnas land

Den senaste veckans kaffefokus i Göteborgspressen har varit lite av en tidsresa, ett slags uppvaknande att det där med att "alla ska med" inte riktigt har gällt mat och dryck de senaste 20 åren. Per Nordby har både gjort utmärkt satir över inläggen, och kommit med ett erbjudande man får hoppas att tidningarna nappar på. Så även om det uppstår en impuls att sparka på något som ligger, så tänkte jag ändå angripa detta problem ur en annan vinkel.

Jag nämnde för en tid sedan ett annat, faktiskt väldigt bra, inlägg i GP angående Julöl. Här pratar man om mikrobryggstrenden och om hur drakarna kommer undan med att ställa vad som helst på hyllorna på monopolet utan ansträngning. Den situationen har ju kaffet varit i hela tiden. Det är färdigmalet, ospecificerat bulkkaffe, där man pratar om "smak" i grader av rost. Många i testet sade sig tydligen välja mörkrost när de själva fick välja, något som gav mig en flashback till ett snökallt Stockholm för sådär 18 år sedan.

På den tiden brukade vi gå på ett ställe som än idag heter Bistro Boheme, på Drottninggatan i Stockholm, redan då förbi sin trendpeak, numera dessutom helt nyinrett, och inte ett spår syns längre av våra bravader där inne. För att man ska förstå hur hängivna vi var det där stället, kan jag i förbifarten nämna att jag hade vänner som förlade 4 veckors lagstadgad semester där.

Rätt unikt för Bistro Boheme vid den här tiden var att man serverade Bohemia Regent, ett tjeckiskt öl som fanns både som ljust och lite mörkare. Eftersom man förgrundat rätt friskt hemma, så kunde man unna sig ett både dyrare och smakrikare öl när man väl var på plats. Just denna kväll hade vi med oss en något yngre herre som min kompis fått i uppdrag av sin yngre flickvän att ta med sig ut och göra man av på stan. Han ville förstås visa sig styv, och tjatade hela kvällen om hur öl endast kunde drickas på ett sätt; Guinness! Och whisky, ja det skulle smaka som en barkbåt i käften (detta var åren då single malt hysterin tog fart). Vi som gärna drack Grants direkt ur flaskan på tunnelbanan tyckte väl den här killen var lite pretentiös, men tyckte väl hans egenheter var ett pittoreskt inslag på förfesten. Tills han började bestämma vart vi skulle, eftersom "Det måste finnas Guinness där!". För oss fanns bara ett ställe. Och dit skulle vi. "Har de Guinness där?" tjatades det längs Drottninggatan. "Jadå", lovade vi, "Och whisky som smakar barkbåt".

Besvikelsen när bartendern halade upp en Guinness på burk, var total för den stackars unge mannen! Med illusionen krossad gick den unge mannens reptilhjärna på autopilot, och vi hörde häpna ett sturskt "Ok, en stöl och en blå fisk då..". Världen var inte redo för den unge mannes smakkrav, han kapitulerade.

Karboniserat Konakaffe, när testpanelen själv får välja. Fint och bränt, i ett!

Vad är the moral of the story då? När jag läste att många valde mörkrost om de själva fick välja, så kände jag direkt att man gjort ett val på fel premisser. Mörkrost är en slags "sub label", ungefär på samma sätt som att säga att man bara dricker single malt whisky om man själv får välja. All single malt smakar inte barkbåt. Om de ändå sagt att de ville att kaffet skulle smaka barkbåt i käften, hade jag kunnat säga att man utgår ifrån en smakpreferens.

Nej, problemet med detta test är i stället att det reflekterar ett förhållande till kaffe som en slags obligatoriskt koffeinintag, ungefär som de där nödraketerna man köper på den nattöppna macken när spriten hemma taget slut. Kaffe framställs som en stapelvara, lik socker, salt eller folköl. Jag trodde ärligt talat att Sverige kommit längre, men bevisligen har vi fortfarande en lång väg att gå. Förhoppningsvis landar en tidsmaskin snart och tar media-Sverige till 2010-talet. Vi väntar på er här så länge...