fredag 25 mars 2011

Att inte vinna.

Barista Cup 2011.

Jag tävlade i år för att jag kände att jag hade lärt mig mer och kommit längre, än sist jag tävlade. Det kan man ju tycka är ganska naturligt, eftersom det gått två år emellan. Men det handlar om något annat. Jag känner mig närmare kaffet nu, jag har sett det växa och jag har upplevt människorna, kulturen, jorden, smakerna, smutsen, naturen, kärleken och solen i Etiopien och Colombia. För mig är det avgörande.

Efter WBC 2010 i London satt jag på planet hem och kände mig lite frustrerad. Nivån är så hög i finalen i WBC och jag funderade över vad jag behöver göra för att ta mig dit. Hur mycket är jag redo att satsa? Hur ska jag göra? Vad är viktigt? Och vad har de baristorna som inte jag har i dagsläget? Svaret för mig är kontakten med kaffet. När man tävlar i finalen i WBC så handlar det verkligen om råvaran, inte om tekniska prylar eller attiraljer runt omkring. Och för att få det kaffefokuset måste man förstå kaffet, ha sett det växa, förstå processen kaffet går igenom innan det landar hos oss i Sverige. Då blir det en tävling med mer djup.

Och där på planet bestämde jag mig för att jag inte kunde tävla igen innan jag hade fått mer kaffekunskap. Så jag bestämde att jag måste besöka ursprung innan jag tävlar igen.

Så kom oktober och jag åkte till Etiopien. Det var en fantastisk resa. En vecka full av ödmjukhet inför människorna och landet och inför hur lite jag faktiskt kan om kaffe. Första dagen tillbaka hemma sa jag till Matts att jag ville tävla igen. Kom tillbaka om en vecka när du tänkt igenom det en gång till, sa han. För ja, det tar mycket tid och energi och fokus från mitt privatliv och mitt dagliga jobb. Efter en vecka hade jag bestämt att jag ville. Redo att lägga mycket av min fritid och min energi på tävling en gång till. För att jag vill vara med och påverka tävlingen. Inte i första hand vinna, utan påverka och göra något annorlunda. För om jag ska vara helt ärlig, är tävlingarna ibland ganska sömniga. Baristor som levererar det som domare förväntar sig.

En vecka innan tävlingen kom jag hem från Colombia. En vecka på Nordic Barista Cups årliga resa (som jag vunnit tillsammans med övriga landslaget, det är ju helt galet att vinna en sån fantastisk resa…) Återigen mötte jag människorna som har växt upp bland kaffeträden. Fem kaffeodlare, alla i 80-års åldern, som odlat kaffe hela sina liv. Tagit över gården efter sin far, som tog över den efter sin far… De kan sitt kaffe utan och innan, förstår det till fullo. Förstår jorden, växterna, solen och regnet.

Men de hade aldrig koppat tidigare. De vet inte vad som påverkar en espresso i form av malningsgrad, tryck, rostdatum, dosering etc.

Vi behöver definitivt förstå deras värld. Och de skulle få ut mycket av att se en glimt av vår. Att koppla ihop dessa två världar, dessa två ändar av linjen, kanske är det den känslan och viljan som gav mig inspirationen att tävla igen. Att få fram det budskapet, att det är detta det handlar om. Det är detta som gör att båda två ändar av kedjan utvecklas.

Så tävlade jag. Med en presentation innefattandes en koppning av två kaffen och noll rum för misstag eller ombryggning. Detta var mitt sätt att försöka få fram mitt budskap, om vad tävlingen handlar om för mig och om vad specialkaffebranschen handlar om för mig. Riskabelt, men enda sättet för mig att göra det. Och det gick bra, jag satte den. Jag kände att jag nådde ut till domare och åskådare. Och just därför var jag otroligt nöjd, oavsett om jag skulle vinna eller inte.

Men. Jag är en tävlingsmänniska. Och när finalen var klar ville jag så otroligt gärna vinna. När jag stod där och de räknade upp 6:e platsen, 5:e, 4:e… Så ville jag inte höra mitt namn förrän på slutet. Men så kom det efter att 3:e platsen annonserades. Och det var tungt. För jag skulle ju vinna, jag hade ju bestämt mig för det. Men. Marginalerna är så otroligt små. Efter en briefing med huvuddomaren förstod jag vad som gjorde att jag tappade 45 poäng mellan semifinal och final – jag drog en av två espressoextraktioner ca 2 sec för länge. De blev lite bittra. Jag visste att den risken fanns med mitt kaffe. Går jag över 30 sec så kan den dra åt det bittra hållet. Jag räknade för långsamt, trodde jag låg på 29. Störtdykning ner i poängen. Men det är så det är. Domarprotokollen funkar. Det är espressosmaken som ligger i centrum. Mina poäng skulle ner för två espresso var aningen bittra. Helt rätt. Men surt. Och sen kan man hålla på och fundera över om jag hade vunnit om jag hade satt dem. Men egentligen är det ingen idé att fundera på den saken, för jag vann inte.

Men så fick jag alla dessa fina kommentarer och samtal. Om att människor gillade det jag gjorde och till och med var imponerade. Vilket värmer så otroligt och fick mig att tänka att jag ändå gjorde det jag kom dit för att göra – en annorlunda presentation som jag nådde ut till folk med.

Och Alexander, vilken vinnare. En otroligt värdig vinnare. Jag ska göra mitt bästa för att ge honom små tips om espressobryggning i Bogotá på 2600 meters höjd. För det är en utmaning kan jag lova. Men utmaningar gillar ju vi tävlingsbaristor. Go Alexander!

6 kommentarer:

John sa...

Du var grym Pernilla! I min bok hade du vunnit. Men som sagt, nu blev det inte så, så det är till att sätta upp nya utmaningar och mål istället och utvecklas ännu mer som människa och barista! Håll huvudet högt, det är du värd!

Christian sa...

Du gjorde ett väldigt bra jobb Pernilla. Du visade det engagemang, vilja och glädje. Du är en tävlingsmänniska som vill vinna och det är bara att komma igen. Men du gjorde ett avtryck som jag vet många kommer titta på nästa år. Och som man skulle sagt i Lund. De ä najs.

Syn City sa...

Jag tror du får ändra texten till:
helt rätt. men bittert.

sorry, kunde inte hålla mig från göteborgaren i mig.

jag känner igen mig i mycket av det du skriver, framförallt att "jag redan hade vunnit". och på sätt och vis har jag ju det, liksom du och alla andra.

om något, har tävlingen visat mig att den gamla klyschan "vägen dit är viktigare än målet" faktiskt stämmer.

Åre Eva sa...

Pernilla du är fantastisk. Jag hoppas innerligt att du tävlar igen och igen och igen. Kaffe-Sverige behöver baristor att se upp till och du är verkligen en förebild. Jag vet att det är svintuff träning som gäller inför tävling och det är bara en tävling varje år som man måste vinna för att komma till WBC. Tufft tufft tufft. Men jag hoppas att du kommer göra det! I år är det Ruas tur att visa att Sverige kan och det blir riktigt kul. Hoppas att ni båda möts i final nästa år igen. Ni är båda grymma.

Daniel Remheden och Peter Frennhoff sa...

Jag vet precis hur du känner, har varit där några gånger. Ibland vinner man, ibland inte. Det viktiga är att tillföra något, pressa upp nivån och ruska om en, som du säger, lite sömnig tävling. Du var fantastisk och jag hoppas du inspirerar fler att våga ta steget utanför de uppenbara ramarna som tävlingen sätter upp. Du var grym och ja, DET E NAJS! / Danne

DC sa...

Tack för att du delar med dig i denna text Pernilla. Jag vet hur det känns..

Tack ännu en gång för texten.

//DC