Man kan tycka att en jämförelse mellan dessa två bryggmetoder är alldeles för långt ifrån varandra, och att deras främsta gemensamma nämnare är hur de ska stavas respektive uttalas. Men anledningen till att jag valt just dessa två är att båda är utmärkta metoder att servera flera koppar än en vid festligare tillfällen, t ex vid middagar eller på restaurang.
För bägge bryggmetoder har jag valt att arbeta med samma ratio av kaffe/vatten (35/500g) och samma malgrad (något finare än för Franskpress). För siphon har jag märkt att fördelen är att jag kan brygga något längre uppe i kammaren, och för chemex är anledningen till att den ger en större bädd att brygga på, jämfört med V60.
Kaffet jag valt för båda metoder är en organic Costa Rica från Finca San Gabriel, rostat 29/8 av 49th Parallel Coffee Roasters. När jag brygger siphon använder jag alltid redan upphettat vatten två gånger; en gång blankt för att inget ska gömma sig kvar i filtret, och sen själva bryggningen (och jag behöver väl inte säga att jag byter vatten antar jag).
När vattnet sedan kommit upp, drar jag ner värmen för att hålla tillbaka de värsta jetströmmarna, sen häller jag på mitt kaffe och baddar ner det med träspateln. När det är gjort och hela kaffemängden fått kontakt med vattnet, börjar jag försiktigt röra runt i en cirkulär rörelse. Så låter jag det stanna av, och kaffet stiger sakteliga som ett lock mot toppen. Då gör jag om rörelsen och medan jag rör stänger jag av värmekällan, så att kaffet dras ner mot själva serveringskärlet.
Om kaffet tar lång tid på sig, så blåser jag på nederdelen vilket snabbar på processen något. Jag slutar röra när jag ser att kaffet börjar sippra ner i röret, och när vacuumljudet uppstår så skruvar jag försiktigt av toppen. Färdigt att servera.
Chemex brygger jag ungefär som en jättestor V60, men med något grövre malning. Jag förblöter pappret och förvärmer således kannan.
Jag förväter sedan kaffet så att allt kaffe fuktas (vilket blir någonstans runt 100g på vågen). Därefter häller jag vatten i mitten (som en V60) till runt 280-320g och såsmåningom upp hela vägen till 500 gram.
Visuellt sett är chemex väldigt galant, det har en stor bred bas och påminner om en vinkaraff. Nackdelen är då att en vinkaraff är designad på det viset för att låta vinet lufta. När kaffet luftas är det initialt ingen nackdel, men resultatet blir att det svalnar betydligt fortare än en siphon. Brygger man och serverar vid bordet är detta inget problem om kaffet hälls upp i dryckeskärlen med en gång, men är man ensam och dricker hela så svalnar den något för fort.
Siphonen är ju om något lika galant vid tillredning, allt med eld imponerar ju som bekant. Fördelen här är att kärlet som kaffet förvaras i, håller värmen mycket länge. Jag hann i det här exemplet göra klart chemexen efter siphonen och hälla upp dem i kopparna, och siphonens kaffe var fortfarande varmast av de två.
Så hur smakade det då? Förpackningen lovar rosenblad och honung tillsammans med söta plommon och mango. En klar syrlighet med juicigt avslut när kaffet svalnat av. I siphonen fanns förvisso en slags honungssötma, framförallt i munkänslan, men själva smaken var mer nötig choklad. Den stora vinsten med siphonen var kroppen, som är påtaglig. Jag fann också tanniner (dock inte så påtagligt att jag skulle kalla det en smak av överextraktion) i den här metoden, men osäker på om det har att göra med faktorn malgrad och bryggtid i den övre kammaren.
I chemexbryggningen var kaffet mer balanserat, harmoniskt men också något tunnare i munkänslan. Även om rosenbladen var frånvarande, så fanns även här en honungssötma på tungan. Men desto mer intressant var den stenfrukt som fanns både i smak och syrligheten. Kaffet kändes väldigt mycket mer vibrant här.
Slutligen vill jag flagga för att kaffet är över en månad gammalt och har fraktats genom flygkabin, vilket bör ha viss påverkan på råvarans slutresultat i bryggningen. Det sagt, så var det en mycket angenäm upplevelse i båda metoder, även om man vid ett blindtest skulle få svårt att avgöra om det var samma kaffe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar